Innan den gode, snälle & givmilde Tomten gjorde entré i vår tradition fanns den enligt historien en annan figur som delade ut klappar, nämligen Sankt Nikolaus. S:t Nikolaus var medeltidens mäktigaste helgon i de katolska länderna. Redan på 1000-talet förekom upptåg där man, på Menlösa barns dag, klädde ut en korgosse till biskop och dramatiserade Nikolaus mirakler.

Sankt Nikolaus kom inte ensam för att ge gåvor till snälla barn…hans följeslagare var den djävulsliknande bocken som sades straffa de barn som varit olydiga. Djävulen brukar ju i allmänhet avporträtteras med bockhorn och bockfot. Att Sankt Nikolaus kamperade ihop med julbocken på sina strövtåg sägs vara ett sätt att visa att det goda vinner över det onda, att ljuset vinner över mörkret. Antingen red S:t Nikolaus på julbocken eller hade den fjättrad, symboler att Nikolaus hade makt att hålla djävulen under kontroll.

Men i Skandinavien har bocken ingen kristen förlaga, utan återigen är det så att en våra mest kära juldekorationer har sitt ursprung från tiden från vår tro på Asagudarna. Julen firades kring vintersolståndet, när midvinternatten var som mörkast. Syftet med många riter var att från den nybärgade skörden rädda över växtkraft till nästa års gröda och i alla tider har bocken varit symbol för kraft och fruktsamhet. Åskguden Tors vagn drogs t ex av två odödliga bockar. Bocken är det djur som förknippades med åkerns fruktbarhet. Kanske inte så konstigt att folket i Norden tog den sista halmen och med den forma en figur som liknande bocken. En symbol för fruktsamhet och god skörd för det kommande året och en symbolisk handling att man ville hålla sig väl med skördeanden.

Det finns många gamla traditioner och lekar som berör bocken, men idag är det nästan bara den lilla halmbocken under julgranen vackert omlindad med röda band som är kvar. Där den står som prydnad röjer den inte mycket om sitt brokiga förflutna.

Ha en fin 2:a advent ❤