I huset som mina föräldrar byggde, huset som jag fortfarande tänker på som hemma :), hände det underliga saker….

Egentligen var det nog mer min syster som upplevde det mest. Min egen känsla var att det alltid var lite läskigt att vara ensam hemma.

Men hur som helst kunde man då man var i källaren höra steg från köket ovanför, trots att ingen var där… Våra hundar kunde vakna samtidigt, sätta sig upp med raggen rest och morrandes stirra mot en och samma punkt. Ett minne har jag när jag satt uppkrupen i soffan med Hebbe och Brasse på var sin sida om mig i källaren och tittade på TV. Programmet jag tittade på var FAME (mycket mycket bra ). Helt plötsligt rycker hundarna till, de reser sig upp i soffan med raggen rest och sänkt huvud. Ljudet som kommer från deras strupar har jag aldrig hört, varken förr eller senare, det var ett gurglande morrande med återhållsamt skäll (väldigt svårt att beskriva). De går-kryper-ålar fram i soffan, hela tiden med blicken fäst mot samma punkt i taket. Jag blev livrädd, kan jag tala om. Har inget direkt minne av vad som hände sedan, kommer inte ihåg om jag var själv hemma eller om jag bara var själv framför TV:n. Hade man kunnat dra en linje från hundarnas ögon till det de stirrade på, hade linjen slutat i ett par andra ögon, nämligen MINA på detta fotografiet:

Mitt konfirmationsfoto (det är Brasse jag håller) är lite läskigt, man får inte titta för länge på mina ögon sägs det…. Fortsättning följer om fotot, tills dess får ni ha det så bra ❤